fredag 26 juni 2009

Vuxen ?!

Igår var West Coast Riot på bananpiren, men inte jag.
Jag var sugen att åka in, inte minst när min gamla klasskamrat från gymnasiet Crale ringde vid 11 tiden och frågade vart i helvete jag höll hus. Det hade varit sjukt kul att få sin årliga dos av "attack-fotografering", knuffande och "kast-med-liten-kompis". Dessutom vill man ju inte gärna ge upp sin titel som världsmästare i Mosh-Pit på walk-over... För er oinvigda stackare som just nu sitter som fågelholkar vid datorskärmen och läser "Mosh-Pit" men tänker "Potatis-mos??!" kommer här en liten instruktionsfilm...

Men just nu sitter jag som sagt här dagen efter en av de finaste tillställningarna man kan gå på och är inte det minsta blåslagen, utan tinnitus, och utan minsta tillstymmelse av baksmälla.

Vän av ordning frågar sig; Hur kunde det gå så här fel?, Skall vi skylla hans frånvaro på bristande uppfostran av hans föräldrar?, Lider han av någon läskig sjukdom??

Svaret är förmodligen mer skrämmande än någon har kunnat föreställa sig.
Det kan vara så hemskt att jag har drabbats av "Vuxendom" och jag befarar det värsta... Det kan vara obotligt. Givetvis skall jag göra mitt bästa för att bekämpa vuxendomen och kommer säkert att ägna de närmaste dagarna åt barnsliga tilltag och överkompensera gårdagens bristande omdöme.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att jag inte tyckte att årets lineup av band var i närheten så bra som föregående år. Jag ville se "sick of it all", "Social Distortion", "Raised Fist" och "Pennywise". Jag hade nästan kunnat döda för att få höra Bro Hymn med Pennywise live.
Men att betala 750 spänn i inträde, och sedan förmodligen bränna ytterligare 1500 spänn inne på festivalområdet bara för att se ett par band som inte tillhör favoriterna bar mig emot, jag kommer kunna ha väldigt mycket roligare för de stålarna på andra sätt, (exempelvis kan man köpa 56 vattenmeloner a' 40 kr/st för den summan och kasta dem från min barkong på 9'onde våningen)

Vid 31 års ålder har jag skaffat mig tillräckligt hög självkännedom för att veta att jag hade spenderat alldeles för mycket tid inne i något av öltälten och betalat överpris för utspädd folköl.
Med tanke på hettan som rådde igår hade jag inte heller varit en social och vänlig person utan hade suttit ihopkrupen över min utspädda ljumma folköl i skuggan likt Gollum och väst åt förbipasserande.

Till nästa år vill jag skicka ut en vädjan till festivalkommittén.
Boka: Rancid, Skumdum, NOFX (igen, de har ju trots allt släppt en ny fin platta) DLK, (för jag missade dem förra året), Dropkick Murphys och Charta 77

Nu skall jag ut i världen och bekämpa min vuxenhet...

lördag 13 juni 2009

19780613....

...föddes jag. Och jag har inte haft fel sedan dess. Ett vandrande wikipedia skulle man kunna kalla mig. 31 år gammal, men ser inte en dag ut äldre än 17. Rätt vacker om jag får säga det själv. Vid invägning nu ikväll, 92 kg... ju mer Mikael desto bättre. Inte nog med att jag är smart och vacker... Jag är ödmjuk dessutom!
Grattis på förödelsedagen önskar jag mig själv!

onsdag 10 juni 2009

måndag 1 juni 2009

Den sura cyklisten

Det är lustigt hur ett par osannolika sammanträffanden kan leda till att helt fredliga människor som jag själv kan råka i trångmål när de minst anar det.
För ett par veckor sedan satt jag på min barkong på nionde våningen och njöt av ett fantastiskt väder och en iskall öl.
Jag betraktade folket som gick förbi nere på trottoaren och hade det riktigt mysigt.

Plötsligt såg jag hur en fiskmås hade fått tag på en brödbit stor som en halv limpa. Måsen hade stora problem med att hålla både sig själv och limpan flygande och den tappade limpan flera gånger men lyckades fånga upp den i fallet. Samtidigt som jag intresserat följde fiskmåsens kamp med den halva brödlimpan kom en cyklist farandes uppför cykelbanan nedanför huset.
Måsen tappar givetvis sin halva brödlimpa precis när cyklisten är nedanför min balkong och den föll bara en halvmeter ifrån cyklisten, som tvärnitar och börjar se sig om efter vem fan det var som hade kastat limpan på honom.
Måsen vågade inte plocka upp sitt tappade skrovmål som låg brevid den uppenbart förbannade cyklisten och hade vid det här laget flugit iväg en bit där den satt på tryggt avstånd och iaktog sin brödbit.

Detta roade mig givetvis och jag hade i all uppståndelsen ställt mig upp för att kunna se hela skådespelet lite bättre. Det cyklisten nu fick se när han tittade upp var mig, ståendes med en öl och ett brett leende som skulle behöva opereras väck.
Jag hade också misstänkt mig för att ha kastat brödlimpan om jag hade varit i cyklistens alldeles för tajta kläder.
Han började hötta med näven och jag kände att jag behövde förklara att det var fiskmåsen som hade tappat brödet och att jag bara var en oskyldig betraktare. Det är väldigt svårt att låta trovärdig när man står 9 våningar upp och skriker att det var fiskmåsen som tappade brödet.
Hur som helst hade jag tur för cyklisten var obeväpnad och lät mig undkomma med blotta förskräckelsen. Han cyklade iväg skakandes på huvudet och fortfarande tydligt skitsur över att ha blivit bombad av en halv skogaholms limpa.

Undrar om han har berättat för sina polare om att mongot på våning nio i första höghuset har skaffat sig en hobby att kasta brödlimpor på förbipasserande och att man skall vara vaksam när man går förbi.

Tur att mina vänner som känner mig vet att jag aldrig skulle få för mig att kasta brödlimpor.