Idag hittade jag en skön snubbe i vår container. Han var i full färd med att rota igenom allt vårt skräp. Följande konverastion utspelades:
Jag- “Hej"
Skön snubbe- “Hej där!”
Jag-“Vad gör du?”
Skön snubbe- “Jag plockar metall”
Jag- “Jaha, varför då?”
Skön snubbe-“Jag köper ert slängda metallskrot, det har jag alltid gjort”
Jag-“Jasså, men det tror jag nog inte stämmer va? “
Skön snubbe- “Jodå, det stämmer”
Jag- “Hmmm, men vi har ju bara funnits här i 5 dagar, jag är platschef här och känner inte till att vi har sålt nåt metallskrot till dig och dessutom slänger vi ju bara trä i den här containern”
Skön snubbe - “Aj Fan, Jag måste nog trott att jag var i en annan container, Sorry kompis!”
Jag- “Det är lugnt, hoppas du hittar rätt container”
Kom just hem från ytterligare ett dubbelpass, dels mitt eget schemalagda pass och dels min sjuka medarbetares pass som jag fick ta. Efter stängning fick jag den stora glädjen att fixa i ordning efter den stora kallaballiken som dagen har bjudit på. En positiv grej är att butiken redan slår de två övriga redan etablerade butikerna i regionen försäljningsmässigt men det är väldigt tungt att få ta en såpass så stor del av lasset själv. Idag blev det ett nätt litet pass från 07.00-21.00, men jag hann med att ta en 15 min lång lunch. Måste hitta fler medarbetare…
Kunderna är ju givetvis en förutsättning för att jag skall ha ett jobb, men ibland kan de vara en aning påfrestande. Om man håller på att fixa med något så kan man se hur en kund från 200 meters håll spänner ögonen i en och målmedvetet börjar vandra mot en som en värmesökande missil.. Frågorna som ställs av kunderna kan delas upp i två kategorier.. Självklara och såna som kräver ytterligare arbetsinsats av mig. En av de vanligaste frågorna är; “Jobbar du här?” vilket är en av de i särklass dummaste frågorna eftersom hela min arbetsklädsel består av stora logotyper med butiksnamnet. Det är en enkel fråga att besvara men den brukar dessvärre oftast direkt följas upp med en mycket jobbigare fråga som oftast innebär att jag får ännu fler sysslor på ett redan fullsmetat schema. Ett bra sätt för att slippa bli avbruten i det man håller på med är att springa. Genom att springa var man än skall med ett ansiktsuttryck som ser ut som att det brinner i andra änden av butiken så lyckas man faktiskt skaka av sig de flesta målsökande frågekunderna. Man får mycket mer gjort av sina sysslor på det här sättet men i längden blir det jobbigt att springa överallt. Tyvärr vet jag inget annat sätt just ännu men om någon av er, kära läsare, har tips på hur man gör sig osynlig för kunderna och ostört får jobba med sina sysslor så tar jag tacksamt emot tips i kommentarerna.
Nu är det dags för en cigg, en folköl, en dusch och sen sängen.
Med kniven mot strupen och ett stadigt minskande antal kvarvarande A-kassedagar har jag den senaste tiden lagt på ett litet kol i mitt jobbsökande.
Jag har flitigt skickat iväg ansökningar och fått komma på flera intervjuer.
I förra veckan ringde de från ett jobb som jag faktiskt hade glömt att jag har sökt (!). Killen i andra änden av telefonen frågade om jag fortfarande var intresserad av jobbet som platschef på ett av deras varuhus som inom kort kommer att öppna bara 300 meter från mitt hem. Jag var givetvis väldigt intresserad och vi bestämde tid för intervju två dagar efter.
Dagen D laddade jag upp med en relativt rejäl frukost, (I min värld är allt som är maffigare än en cigg och en kopp kaffe=rejäl frukost) Det blev fralla, cigg, kaffe och ett glas Berocca. Efter frukosten spelade jag SKUMDUM’s låt “Ställ Dig Upp” svinhögt och dansade en passande dans i vardagsrummet. Detta sysslade jag med i ca 20 minuter och det var precis vad som behövdes för att få adrenalinet att flöda fritt genom hela systemet.
Jennie var inte hemma, vilket är tur, för att se sin 31-åriga pojkvän studsa runt, spela luftgitarr och skrika till skränig punk kl:9.00 på morgonen kan få den starkaste att tappa hoppet.
När jag var färdig med min enmanna slam-dance/luftgitarr show tog jag det faktiskt lite lugnt och försökte tänka på alla i min bekantskapskrets som önskar mig välgång och lycka på den kommande intervjun. Det är fantastiskt när man mentalt kan känna att man har sina vänner och släkt i ryggen som önskar en att allt går vägen och det bygger upp självförtroendet ytterligare.
Sen var det dags att knalla ner till intervjun som gick smidigt och det var i stort sett samma gamla standarfrågor som alltid kommer på anställningsintervjuer.
I dag, efter en lång påsk-väntan, ringde äntligen telefonen igen och jag blev erbjuden tjänsten! Lyckan var/är total och jag skall iväg på en tredagars intensivkurs imorgon.
Tack alla ni som har trott på mig och som aldrig gav upp hoppet att det skulle bli något av pojkvaskern, det har betytt mycket med alla lyckönskningar som jag tyvärr av skrockskäl inte har vågat svara på.
Det känns som att jag står inför ett helt nytt kapitel i min livs bok och det känns både spännande och lite farligt men jag kommer satsa helhjärtat på det så får vi se hur det går…. Forts. följer.
