En fånig bekännelse.

En blogg skall ju vara personlig, i alla fall om det skall vara en bra blogg. Personliga saker kan ibland vara en gnutta pinsamma.

Idag kom Jennie på mig med en halvt pinsam grej som jag sysslar med ibland när jag känner mig lite nere och behöver en uppmuntrande knuff för att hamna på rätt köl igen.

Jag kör helt enkelt följande youtube-klipp flera gånger om.

Dansen som hon kör precis 0:34 är underbar, fler personer borde dansa så oftare, det hade gjort mig glad.

Helt brilliant!

Att se ett helt cheerleader-gäng med en supersnygg, (Ja, Jag tycker det…… på riktigt), Toni Basil i spetsen framföra en låt helt och hållet tillägnad mig får mig att må riktigt, riktigt bra!

I mitt undermedvetna förstår ju även jag att det inte är om just mig hon sjunger, men det känns så, och det är det viktigaste. När jag var liten lyssnade jag mycket på Carolas version av samma låt men med åren känns det som att jag och Toni kommer mycket bättre överens.

Jag tycker inte heller att just den här låten får tillräckligt utrymme i etern, så om det nu sitter nån mediemogul och läser min blogg så vore jag tacksam för en förändring.

Och så slutligen Jennie… Det är väl inte för mycket begärt att du lär dig den här textmässigt relativt enkla låten utantill, skaffar en cheerleader-dräkt, två tofsar och kör ett liveframträdande två gånger om dagen, morgon och kväll? Jag tror det hade gjort underverk på mitt humör :)