Resultat i matchen “Skitbakterie vs. NN4AN_Mike” 0-1

Sådärja, då var jag hemma igen. Det krävs tydligen lite mer än en skitbakterie för att ta kål på en glad gammal trallpunkare. Nu är det dags för en liten summering av de senaste dagarna.

Jag blev ju riktigt sjuk förra torsdagen och fick åka ifrån jobbet med 41 graders feber och kraftig ledvärk. Panodil och Ipren slog ner febern rätt ordentligt så när jag kom fram till sjukhuset hade jag inte längre 41 graders feber. Av testerna som togs på torsdagen (blodprov, urinprov, lungröntgen) så var helt klart lungröntgen den som gjorde mig mest orolig och som fick mig att fundera en hel del. Det är inte kul när man får remiss till lungröntgen efter att ha rökt i 14 år. Jag sa ju även till sjuksköterskan att jag var orolig för resultatet vilket de tog på allvar. Så fort resultatet kom på testerna så var det en sjuksköterska som tittade in i rummet och sa att jag inte behövde oroa mig för svaret och att lungorna såg fina ut.

De hade lika gärna kunnat låta mig vänta tills doktorn kom in och meddelade alla provsvaren samtidigt. Jag uppskattade verkligen att de lät väntan på provet bli så kort som möjligt. Hursomhelst visade inte något av proverna något speciellt och jag blev hemskickad.

När jag dagen efter åter åkte in till akuten så begicks det enda misstaget i min mening av läkaren som kom in på rummet och meddelade att hon skulle sluta om 15 min, kände lite på min hals och sa “Det är NOG halsfluss, ta kåvepenin i fem dagar”. När jag på detta frågade om hon var helt säker för jag hade kollat mina symptom på nätet så hånskrattade hon och sa “Jasså… du har tittat på nätet… vad har du studerat fram då? “  Svårt att argumentera mot en läkare och jag fick åka hem. (jag förstår att varenda patient hon träffar har googlat på nätet och att hon är urless på folks hemmasnickrade diagnoser, men jag har aldrig varit med om att halsfluss ger en i det närmaste förlamande ledvärk och huvudvärk)

När läkaren dagen efter ringde på morgonen och meddelade vad jag hade för bakterie så blev jag uppriktigt orolig, hjärnhinneinflammation kan ha ett ruskigt snabbt förlopp och hela helgen kändes det lite som att gå omkring med en skarpladdad pistol mot huvudet. Det var inte det roligaste jag har varit med om men samtidigt fanns det väldigt många patienter som befann sig i betydligt större fara än mig hela tiden, så det fanns ingen anledning att gå omkring och tycka synd om sig själv. Rent fysiskt så mådde jag ju helt ok under hela min vistelse och det var nästan så jag skämdes över att ta upp en vårdplats.

Även kontaktandet av personerna som jag har haft i min närhet den senaste veckan innan jag blev sjuk gick väldigt snabbt, inom loppet av 10 minuter så var alla namngivna kontaktade och inkallade till sjukhus för att få en penicillindos i förebyggande syfte.

Sjuksköterskorna, sjukskötarna och alla läkarna som jag kom i kontakt med på Infektionskliniken var helt fantastiska!!! De visar prov på en fantastiskt omtanke och tålamod med alla patienterna. De finns alltid på plats med ett leende oavsett om någon vill ha sina mediciner eller bara en kopp kaffe. Jag beundrar verkligen dessa människorna jättemycket!

En underlig sak med sjukhusvistelsen var även att jag för första gången sedan början av April har varvat ner och tagit det lugnt, på riktigt.. Jag har ju kutat på som en gris utan att direkt reflektera över min tillvaro.. Detta har bl.a yttrat sig i att bloggen så gott som helt legat nere och de få gångerna jag har skrivit nåt så har det nästan uteslutande handlat om jobbet. Inte nog med att jag har skrivit sällan, det jag har skrivit har varit skittråkig läsning och att inte nån av mina kära läsare har barmhärtighets-avrättat mig för skiten är en gåta.

Jag har helt enkelt sprungit på och inte känt efter hur jag mår. Efter dessa fem dagarna har jag både känt och tänkt efter och jag inser att det finns massvis av viktigare saker i livet än att kuta på och köra 220 timmars månader på jobbet. Mitt mål framöver kommer vara att hålla hårdare på mina tider och inte låta det skena iväg så som det har gjort fram tills nu. Om detta medför att jag kommer misslyckas i mitt yrke så får det bli så och jag kommer se mig om efter något annat för det är inget alternativ att slava sönder sig.

Ytterligare en reflektion… Om man tar kontakt och pratar med alla så går man titt som tätt på en mina. Denna minan har väntat i hela sitt liv på att någon skall fråga hur det är och tar gladeligen tillfället i akt att tjöta sönder huvudet på en. Lärdom: “Var mer selektiv i vilka du pratar med”

I natt kl: 02.00 fick jag som sagt sista sprutan.. (klart jag tog kort)

Nu är jag hemma men skall strax tillbaka till sjukhuset. En av mina nyfunna vänner har inte fått äta en riktigt flottig burgare på 6 veckor och jag har lovat honom att komma tillbaka med en så fort jag blir utskriven, så klockan 15.00 kommer han få sin efterlängtade rätt.

Tack alla som har varit och hälsat på och alla som har skickat “Krya-på-dig” hälsningar, det har verkligen uppskattats!

(Jag slutar röka på riktigt (igen) på Söndag, Lungröntgen fick mig att tänka till ordentligt)

Invasiv Meningokockinfektion – Status “Utrotad”