Betraktelser på väg mot världens undergång...: Peace And Love 2010

Då var man hemkommen igen efter att ha tagit del av årets upplaga av L&P festivalen i Borlänge. Det var ju på sätt och vis redan i december som resan började med den här upptäckten. Jag har haft det svinbra. Jag och Thommy stack ju som bekant upp på onsdag eftermiddag och kom fram till Borlänge strax innan kl 21.00. Vi fick upp tältet rätt snabbt och hade överseende med att det var snett som fan, för att istället kunna korka upp första bärsen. Det är roligare att supa än att sätta upp tält.

Första kvällen/natten såg vi i princip inga band, men vi stannade till i 4-5 minuter vid Thomas DiLeva som inte imponerade något vidare på mig i alla fall.

Dag två (torsdag) började med stekande sol och en hejdundrande baksmälla som trollades bort på 5 minuter med hjälp av 2 whiskeyshots och några öl. Kim, en av våra tältgrannar erbjöd mig en yoghurt-shot, men jag tackade nej, Hon ville säkert bara väl, men jag stoppar inte i mig vad som helst på morgnarna.

Torsdagen skulle förutom en stekande sol, massa öl och onyttig festivalmat även bjuda på NOFX, Skumdum, Alice in Chains och två nya riktigt sköna vänner.

NOFX gick på scenen klockan 18.00 och bjöd på en skitbra spelning, jag älskade blandningen av låtar från i princip hela deras karriär och att det inte var så mycket fokus på deras senaste alster som det har varit på de tidigare spelningarna. Jag gjorde ett flertal besök i moshpiten men kände att konditionen inte längre räcker för att jag skall klara av att kriga konstant under en hel spelning. Ett magiskt ögonblick var bland annat när de körde “Stickin´ in my eye”

Fat Mike bjöd som vanligt på en massa mellansnack som de flesta verkar vara trötta på när man läser recensioner och snackar med folk i allmänhet, jag tycker dock att hans mellansnack fyller en viktig funktion.

Jag tycker det är roligt när han ger lektioner i okonventionella samlagsmetoder till publikens allra yngsta deltagare, var annars skall de få reda på vad som menas med "Feltching". En fullkomligt ovärderlig information den dagen nån snubbe kommer fram och frågar om man inte vill komma förbi och söndags-feltcha lite grann. Jag vet att jag har prepubertal humor men jag ser tyvärr inga utsikter för att detta kommer att ändras inom någon snar framtid.

Har inte så mycket mer att säga om denna spelningen annat än att den kommer att bli riktigt svårslagen, men jag kommer såklart att finnas på plats för att se dem försöka även nästa gång.

Direkt efter NOFX spelning började Skumdum lira på “Tropico-scenen” Det hade varit riktigt fint om schemaläggarna hade låtit oss få en liten paus på minst en timme mellan dessa två banden som ändå får sägas drar samma publik. Då hade man haft möjlighet att häva ett par bärs och ladda batterierna en smula innan det var dags för nästa kollektiva självmordsförsök, på ett trevligt sätt, i moshpiten.

Jag såg och studsade i alla fall till halva Skumdums spelning innan jag gav upp, kastade in handuken och gick till puben precis bredvid för att fylla på min lekamen med öl. Skumdum bjöd i alla fall också på en svinbra spelning och vi fick även höra flera gamla låtar på svenska till publikens stora glädje. De nya låtarna på engelska är på inget sätt dåliga, men de gamla som framförs på svenska är riktigt fina. Skumdum har dessutom blivit riktigt riktigt tajta live sedan jag såg dem senast på “Henriksberg” i samband med att de släppte “Skum of the Land”-plattan. Jag hoppas på att få se dem många gånger till och att det snart kommer nytt material från dem.

Inne på puben träffade vi Mette och Bryan genom att Bryan sa “Titta där är den där NOFX-snubben igen” (fast på engelska). Jag tyckte han och Mette såg riktigt sköna ut för jag lider inte bara av skylt-fetishism utan även av Mohawk-fetishism. Jag skulle skaffat en egen om det inte vore för den ständigt växande kala fläcken som hindrar mig från några som helst kreativa utsvävningar på den fronten. (Mamma, nu antar jag att det inte längre känns lika jobbigt att jag rakar skallen). Mette och Bryan bor i Kalifornien bara ett stenkast ifrån Fat Mike och Mette rekommenderade direkt att vi skulle komma över till dem för att vara med på “PunkRock Bowling”. Det hade vart svinball och man får väl se vad framtiden har i sitt sköte.

Vi satt och tjötade en bra stund innan det blev dags att pallra sig iväg för att se Alice in Chains, ett band som jag helt har lyckats missa fram tills dess, men jag tyckte helt klart att de hade flera fina låtar, (tack Thommy)

Jag blev dock inte kvar speciellt länge på Alice in Chains spelning utan begav mig snabbt tillbaka för…..

…… Jepp, Mer öl !

Festivalen fortsatte med spelning från en för mig helt okänd grupp som heter “Babian” (Inte “Bobby-On” som jag trodde ända in på fredagskvällen) Hysterisk skånsk rock punk som påminde mig om Bob Hund även om dessa hade schysstare melodier. (Jag fastnade aldrig för Bob Hund) De har även gjort signaturmelodin till SVT’s “Sommarlov” som håller på som bäst just nu.

Efter Babian gick vi förbi Robyns spelning… utan att stanna.

Eftersom vi hade bokat vår tältplats på den lugna campingen där nästan inget var tillåtet (i alla fall kändes det så när man såg den här tavlan)

så var vi ju väldigt nyfikna på hur det var på den andra campingen. Vi blev glada över vårt val att bo på den lugna campingen, där det är tillåtet att supa hur hårt man vill, så länge man inte skräpar ner, kastar bajs på de andra besökarna eller väsnas efter kl 02.00 på nätterna. Skillnaden mellan de två campingarna var brutal. Vår var ren, gräset grönt och bajamajorna luktade hallon och var riktigt hemtrevliga.

Den andra campingen var ett renodlat slagfält och det pågick ett konstant världsrekordförsök i vem som kunde vara mest störd i huvudet. När 25000 människor deltar i en 6 dagars tävling i “vem som kan vara vidrigast på det mest originella sättet” så blir resultatet helt klart intressant, men inte speciellt fräscht.

Brian som aldrig har varit på en liknande festival förut blev mycket riktigt både imponerad och en smula äcklad av vad han bevittnade. Mette var glad för hon ville visa Bryan hur det var på en normal svensk festival ala’ “Hultsfred” och den poängen hade inte riktigt gått att förmedla på den “lugna campingen”

Det här f.d. tältet fick till exempel tjänstgöra som toalett sedan dess ägare förhoppningsvis hade övergett det. (Risken är dock överhängande att tältets rättmätige ägare bara var iväg för att se nåt av sina favoritband för att få återse det i det här skicket en timme senare…) En optimist hade i det läget tänkt, “Gött, nu har jag nära till toa, och det är inte lika kvavt i tältet sen de skar upp det”…. Jag fick aldrig veta vad tältets ägare tycke om den genomförda modifieringen, men detta är förmodligen vad som händer om en 16-17 åring får fri tillgång till öl/sprit, sprayfärger och en uppmaning att göra nåt “Skitsnyggt” med det lilla tältet på prärien.

Jag ägnade en stor del av mitt besök på den andra campingen åt att detaljstudera folket. Det var kul, men tyvärr lyckades Thommy, Mette och Bryan att slarva bort mig.

Det var otur för jag hade inte med mig mitt eget lokalsinne och efter att jag blev borttappad så var det verkligen skitsvårt för mig att hitta ut från “Bajs-campingen” och hem till den lugna…………. 2 timmar tog det att bara hitta en utgång, sen tog det ytterligare en bra stund att hitta till den lugna campingen och vårt tält.

Mitt besök på den andra campingen medförde att jag missade “KENT” som jag hade lovat Dennis att kolla på, sorry.

En bra grej med den andra campingen var att Brian fick chansen att lära sig lite mer svenska. En snubbe förklarade att Bryan skulle säga “Snow-Penny Ashlet” . Det var roligt.

Det hände en massa fler saker under P&L fast jag orkar verkligen inte skriva ner dem nu. Ni får hålla tillgodo med en massa bilder så får vi se om jag gör en edit i nåt senare skede och fyller på med mer text. Tills dess…

Tack Thommy, Mette, Bryan och hela Borlänge för en grym festival. Glöm inte… “Poo-sausage” och “Sorry, No Pants”