YCDBRALAI

Igår kom Kristoffer på besök. Det var jättetrevligt att få träffa en av sina polare och jag har verkligen känt mig bortskämd med besök (även om jag inte har skrivit ner det här i bloggen tidigare). Det ligger en massa människor inskrivna här på sjukhuset som är ruskigt ensamma och som aldrig får besök. I princip alla är dessutom mycket sjukare än jag och har legat/kommer ligga här betydligt längre än min korta blixtvisit på 5 dagar. Jag brukar ägna mina dagar åt att prata med alla inskrivna som jag stöter på och har märkt hur väldigt pratglada alla är. Det räcker med ett “Hej” sen är samtalet i full gång. De senaste två dagarna har jag suttit i timmar och pratat med en kille som ligger inskriven för tuberkulos. Han är hemlös och har varit det sen 1992. I normala fall hade jag, precis som de flesta andra, aldrig haft tid eller möjlighet att sätta mig ner och få chansen att ställa alla frågor om hur det är att vara hemlös, vilka händelser i livet som föranledde hemlösheten och hur man överlever på vintrarna etc. etc.. Helt enkelt bara få chansen att skaffa sig en större förståelse för hur samhället ser ut ur så många olika synvinklar som möjligt. Det känns som att både han och jag får god utdelning av våra samtal.

Det är i alla fall väldigt stor skillnad mellan att ha ett samtal om samhället och om välfärd med en som faktiskt (över)lever på gatan och att ha det med en av sina kompisar som inte heller (ännu) har fallit igenom det sociala skyddsnätet. “Ännu” – för det kan drabba vem som helst, när som helst.

Hursomhelst, samtalen som jag har här på området med mina medpatienter kommer jag behålla för mig själv och inte skriva ner här på bloggen, men jag kan säga att dessa dagarna har varit/är väldigt lärorika för mig på många olika sätt.

Nu halkade jag iväg på ett sidospår som jag egentligen inte hade för avsikt när jag började skriva inlägget.

Kristoffer var som sagt på besök igår. Han hade med sig en liten “Krya-på-dig”-present från honom och Mia.

Vid första anblicken blev jag orolig att det var nån sorts sadistisk utveckling av dansen som blev populär med Village Peoples gamla dänga Y-M-C-A. Jag har vid flertalet tillfällen, oftast, för att inte säga alltid på fyllan misslyckats katastrofalt med rörelsemönstret i dansen och mest sett ut som ett allvarligt skadat trafikoffer med ryckningar efter att någon snott hans rullstol i mina försök att se ut som olika bokstäver i takt till musiken. (mina vänner vet att jag inte är nån John Travolta på dansgolvet och den enda dans jag behärskar till fullo är min egenutvecklade “Köra-bil-dans” till Orup’s “MB”, där jag springer runt i lägenheten och låtsas köra bil och växla och allt annat som hör bilkörandet till).

Vid en närmare granskning insåg jag att YCDBRALAI står för inget mindre än “You Can’t Do Business Running Around Like An Idiot”

En väldigt passande present eftersom jag allför ofta känner att jag just springer runt som en idiot och inte får speciellt mycket gjort. (Inte minst när jag dansar min”Köra-bil-och-växla”-dans)

Jag kommer helt säkert att läsa boken, men frågan är om jag kommer hinna göra det här på sjukhuset eftersom jag som sagt fyller min dag med att träffa alla människor som jag normalt inte träffar. Tack så hemskt mycket i alla fall för boken M&K, både den och omtanken uppskattas jättemycket!

Här är ett annat missöde som drabbade mig i morse när jag klädde på mig för att möta dagens sjuksköterskor.

Attans Bofink- Hål i strumpan! Klantigt av mig att inte kontrollera så att alla medtagna strumpor var hela innan avfärd hit. Nu får jag knalla runt och se ut som en idiot idag. Jag har redan kollat och strumporna som jag har med mig avsedda för onsdagen är hela så det är bara att vika in stortån och härda ut i dag, det blir bättre imorn.

Jag avslutar det här inlägget med två legender inom musikvärlden och som även står omskrivna här ovan. Håll tillgodo kära vänner…