Inlagd i rum 13

Sådärja, då har man gjort sig hemmastadd i sin nya lya för de närmaste fem dagarna. Jag fick rum nr 13 och ni som känner mig och min elakartade skrockfullhet kan förstå hur glad jag blev över det….

Livet på sjukan är inte helt olikt festivallivet som jag fick uppleva i förra veckan (Fast jag tror dom har mer droger här). Man får ett armband med sitt namn och personnummer, (både som text och som streckkod). När man har armbandet på sig så får man röra sig fritt på området och prata med de övriga besökarna. Det är rätt kul. Min närmaste granne har bott här i 5 månader, han får sin antibiotika direkt in i hjärtat. Han sa att jag nog också skulle få det och visade mig sin anläggning som han hade monterad på bröstet. Då blev jag kallsvettig, illamående och gick in på mitt rum för att spy och svimma litegrann, men jag hann trycka på den röda larmknappen innan.

Nu var väl inte min infektionspoäng tillräckligt hög för att jag skall få min antibiotika direktinjicerad i hjärtat, för jag fick min i armen, pjuh!

  Andra saker man kan göra här när man har tråkigt är t.ex att knalla ner till Pressbyrån, säga till personalen att man är inlagd på infektionskliniken och att det på grund av smittorisken nog hade vart fint om de kunde hjälpa till att plocka ihop ens varor som man har tänkt att handla. Jag är fullt medveten om att detta kan uppfattas som lite elakt, men jag hade tråkigt och reaktionen var obetalbar. De hjälpte mycket riktigt till att plocka ihop varorna och det var knappt så de ville ha mina pengar :) (Hoppas det är ny personal där imorn så man får tillfälle att göra om det)

Med desinfekterade hälsningar

“Pressbyrå-terroristen”

Hjärnhinneinflammation.

I dagarna två har jag ihärdigt besökt östra sjukhuset på grund av 41 graders feber och en ledvärk som har gjort mig totalt rörelsehindrad. Första dagen fick jag ta lungröntgen, blodprov och urinprov som inte visade något. Så jag blev hemskickad.
Igår åkte jag in igen, nya prover. Min infektionspoäng hade tydligen ökat från 4 till 200 från torsdagen till fredagen. Jag kunde fortfarande inte röra på mig pga ledstelheten, men läkaren sa att det nog är halsfluss och att jag skulle åka hem. Mysko tyckte jag.

I dag ringde de från sjukhuset och sa att min blododling visar på hjärnhinneinflammation och att jag skall pallra mig upp dit ASAP. Ha! - där fick de, jag visste väl att det var nåt knas på riktigt med mig.

Jag kommer tydligen bli inlagd i 5 dagar för att få den riktigt fina intravenösa antibiotikan, jag kommer kanske blogga om det finns tillgång till internet, annars ses vi (förhoppningsvis) igen om ett par dar kära vänner.

// Nåldynan.

Peace And Love 2010

Då var man hemkommen igen efter att ha tagit del av årets upplaga av L&P festivalen i Borlänge. Det var ju på sätt och vis redan i december som resan började med den här upptäckten. Jag har haft det svinbra. Jag och Thommy stack ju som bekant upp på onsdag eftermiddag och kom fram till Borlänge strax innan kl 21.00. Vi fick upp tältet rätt snabbt och hade överseende med att det var snett som fan, för att istället kunna korka upp första bärsen. Det är roligare att supa än att sätta upp tält.

Första kvällen/natten såg vi i princip inga band, men vi stannade till i 4-5 minuter vid Thomas DiLeva som inte imponerade något vidare på mig i alla fall.

Dag två (torsdag) började med stekande sol och en hejdundrande baksmälla som trollades bort på 5 minuter med hjälp av 2 whiskeyshots och några öl. Kim, en av våra tältgrannar erbjöd mig en yoghurt-shot, men jag tackade nej, Hon ville säkert bara väl, men jag stoppar inte i mig vad som helst på morgnarna.

Torsdagen skulle förutom en stekande sol, massa öl och onyttig festivalmat även bjuda på NOFX, Skumdum, Alice in Chains och två nya riktigt sköna vänner.

NOFX gick på scenen klockan 18.00 och bjöd på en skitbra spelning, jag älskade blandningen av låtar från i princip hela deras karriär och att det inte var så mycket fokus på deras senaste alster som det har varit på de tidigare spelningarna. Jag gjorde ett flertal besök i moshpiten men kände att konditionen inte längre räcker för att jag skall klara av att kriga konstant under en hel spelning. Ett magiskt ögonblick var bland annat när de körde “Stickin´ in my eye”

Fat Mike bjöd som vanligt på en massa mellansnack som de flesta verkar vara trötta på när man läser recensioner och snackar med folk i allmänhet, jag tycker dock att hans mellansnack fyller en viktig funktion.

Jag tycker det är roligt när han ger lektioner i okonventionella samlagsmetoder till publikens allra yngsta deltagare, var annars skall de få reda på vad som menas med "Feltching". En fullkomligt ovärderlig information den dagen nån snubbe kommer fram och frågar om man inte vill komma förbi och söndags-feltcha lite grann. Jag vet att jag har prepubertal humor men jag ser tyvärr inga utsikter för att detta kommer att ändras inom någon snar framtid.

Har inte så mycket mer att säga om denna spelningen annat än att den kommer att bli riktigt svårslagen, men jag kommer såklart att finnas på plats för att se dem försöka även nästa gång.

Direkt efter NOFX spelning började Skumdum lira på “Tropico-scenen” Det hade varit riktigt fint om schemaläggarna hade låtit oss få en liten paus på minst en timme mellan dessa två banden som ändå får sägas drar samma publik. Då hade man haft möjlighet att häva ett par bärs och ladda batterierna en smula innan det var dags för nästa kollektiva självmordsförsök, på ett trevligt sätt, i moshpiten.

Jag såg och studsade i alla fall till halva Skumdums spelning innan jag gav upp, kastade in handuken och gick till puben precis bredvid för att fylla på min lekamen med öl. Skumdum bjöd i alla fall också på en svinbra spelning och vi fick även höra flera gamla låtar på svenska till publikens stora glädje. De nya låtarna på engelska är på inget sätt dåliga, men de gamla som framförs på svenska är riktigt fina. Skumdum har dessutom blivit riktigt riktigt tajta live sedan jag såg dem senast på “Henriksberg” i samband med att de släppte “Skum of the Land”-plattan. Jag hoppas på att få se dem många gånger till och att det snart kommer nytt material från dem.

Inne på puben träffade vi Mette och Bryan genom att Bryan sa “Titta där är den där NOFX-snubben igen” (fast på engelska). Jag tyckte han och Mette såg riktigt sköna ut för jag lider inte bara av skylt-fetishism utan även av Mohawk-fetishism. Jag skulle skaffat en egen om det inte vore för den ständigt växande kala fläcken som hindrar mig från några som helst kreativa utsvävningar på den fronten. (Mamma, nu antar jag att det inte längre känns lika jobbigt att jag rakar skallen). Mette och Bryan bor i Kalifornien bara ett stenkast ifrån Fat Mike och Mette rekommenderade direkt att vi skulle komma över till dem för att vara med på “PunkRock Bowling”. Det hade vart svinball och man får väl se vad framtiden har i sitt sköte.

Vi satt och tjötade en bra stund innan det blev dags att pallra sig iväg för att se Alice in Chains, ett band som jag helt har lyckats missa fram tills dess, men jag tyckte helt klart att de hade flera fina låtar, (tack Thommy)

Jag blev dock inte kvar speciellt länge på Alice in Chains spelning utan begav mig snabbt tillbaka för…..

…… Jepp, Mer öl !

Festivalen fortsatte med spelning från en för mig helt okänd grupp som heter “Babian” (Inte “Bobby-On” som jag trodde ända in på fredagskvällen) Hysterisk skånsk rock punk som påminde mig om Bob Hund även om dessa hade schysstare melodier. (Jag fastnade aldrig för Bob Hund) De har även gjort signaturmelodin till SVT’s “Sommarlov” som håller på som bäst just nu.

Efter Babian gick vi förbi Robyns spelning… utan att stanna.

Eftersom vi hade bokat vår tältplats på den lugna campingen där nästan inget var tillåtet (i alla fall kändes det så när man såg den här tavlan)

så var vi ju väldigt nyfikna på hur det var på den andra campingen. Vi blev glada över vårt val att bo på den lugna campingen, där det är tillåtet att supa hur hårt man vill, så länge man inte skräpar ner, kastar bajs på de andra besökarna eller väsnas efter kl 02.00 på nätterna. Skillnaden mellan de två campingarna var brutal. Vår var ren, gräset grönt och bajamajorna luktade hallon och var riktigt hemtrevliga.

Den andra campingen var ett renodlat slagfält och det pågick ett konstant världsrekordförsök i vem som kunde vara mest störd i huvudet. När 25000 människor deltar i en 6 dagars tävling i “vem som kan vara vidrigast på det mest originella sättet” så blir resultatet helt klart intressant, men inte speciellt fräscht.

Brian som aldrig har varit på en liknande festival förut blev mycket riktigt både imponerad och en smula äcklad av vad han bevittnade. Mette var glad för hon ville visa Bryan hur det var på en normal svensk festival ala’ “Hultsfred” och den poängen hade inte riktigt gått att förmedla på den “lugna campingen”

Det här f.d. tältet fick till exempel tjänstgöra som toalett sedan dess ägare förhoppningsvis hade övergett det. (Risken är dock överhängande att tältets rättmätige ägare bara var iväg för att se nåt av sina favoritband för att få återse det i det här skicket en timme senare…) En optimist hade i det läget tänkt, “Gött, nu har jag nära till toa, och det är inte lika kvavt i tältet sen de skar upp det”…. Jag fick aldrig veta vad tältets ägare tycke om den genomförda modifieringen, men detta är förmodligen vad som händer om en 16-17 åring får fri tillgång till öl/sprit, sprayfärger och en uppmaning att göra nåt “Skitsnyggt” med det lilla tältet på prärien.

Jag ägnade en stor del av mitt besök på den andra campingen åt att detaljstudera folket. Det var kul, men tyvärr lyckades Thommy, Mette och Bryan att slarva bort mig.

Det var otur för jag hade inte med mig mitt eget lokalsinne och efter att jag blev borttappad så var det verkligen skitsvårt för mig att hitta ut från “Bajs-campingen” och hem till den lugna…………. 2 timmar tog det att bara hitta en utgång, sen tog det ytterligare en bra stund att hitta till den lugna campingen och vårt tält.

Mitt besök på den andra campingen medförde att jag missade “KENT” som jag hade lovat Dennis att kolla på, sorry.

En bra grej med den andra campingen var att Brian fick chansen att lära sig lite mer svenska. En snubbe förklarade att Bryan skulle säga “Snow-Penny Ashlet” . Det var roligt.

Det hände en massa fler saker under P&L fast jag orkar verkligen inte skriva ner dem nu. Ni får hålla tillgodo med en massa bilder så får vi se om jag gör en edit i nåt senare skede och fyller på med mer text. Tills dess…

Tack Thommy, Mette, Bryan och hela Borlänge för en grym festival. Glöm inte… “Poo-sausage” och “Sorry, No Pants”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Länkar till andra som också var där….. Posta gärna en länk i kommentarsfältet om Du var där och har bloggat om festivalen.

Inkzine

http://www.dt.se/noje/peacelove/article685463.ece

Jag vet att jag suger…

…på att blogga och att även de allra trognaste vid det här laget har gett upp hoppet om en uppdatering…

Det är inte mitt fel utan mitt jobbs.  Well, hursomhelst, Jag drar till Peace and Love i Borlänge imorn. Ortnamnet till trots tänker jag inte bo speciellt länge i Borlänge utan jag kommer tillbaka på lördag kväll,(om allt går enligt planerna). Jag skall se NOFX, Skumdum och Troublemakers, Jag skall bada i lera, äga moshpiten och pissa blod.

Förhoppningsvis kommer jag inte att supa väck  kameran och lovar att återkomma inom en relativt snar framtid med en detaljerad sammanfattning både i text och bild.

//Cya in the Pit !

Detta var länge sedan…

Årets premiärbad: Status “Uppdrag utfört”

Jag har länge sagt att jag kommer köra årets premiärbad den 1 Maj. Det var på håret att detta skulle misslyckas men när jag kom på att det bara var 2,5 timme kvar av 1 maj kl 21.30 igår så blev det fart på mig. Jag droppade idén för min granne, Andreas som kunde tänka sig att bada. Jag ringde min kompis Niklas och frågade om han kunde tänka sig att köra mig och Andreas upp till björndammen, hålla motorn igång medans vi “Attack-badade” och sedan köra oss hem igen. Sagt och gjort, Niklas stod nedanför huset 10 minuter senare, vi var ombytta och klara. En snabb resa upp till sjön, en sista tanke for genom huvudet att jag nog inte är riktigt frisk, sen hopp i plurret. Kristoffer valde att avstå från att bada men hade kommit ner för att beskåda och dokumentera idiotin, han är nog smartare än mig. Hursomhelst årets premiärbad är avklarat, och badsäsongen är officiellt igång.

Bonustimmar

Idag ringde Jimmy för att berätta att han är sjuk med feber och inte kan komma till jobbet imorn. Då får jag ta hans pass, HA, där fick han!
Min övertid är gratis och jag behöver varken lunch, sömn eller vila, jag är maskin.

By the way... Detta såg kul ut... Tror jag skall testa imorn

Du är en bra hotdog?!

Innan jag kunde kila iväg till jobbet var jag ju tvungen att knalla ut med hundskrället.
Efter den lilla promenaden delade jag hiss med spanjorskan i huset. Hon klappade Ella och vi utväxlade de sedvanliga fraserna, "Allt bra?, Fint väder? etc.." När hissen stannade på min våning sa hon "Du är en bra hot-dog" samtidigt som hon fortfarande klappade Ella. Jag skrattade nervöst och tyckte det var en udda grej att säga....
Det var först ca 10 sekunder senare när jag låste upp min dörr som jag förstod att hon hade försökt säga "Ha en bra dag".

Nu drar jag till jobbet på riktigt...

Söndag... Min första lediga dag på över två veckor.

Det är Söndag och min första dag på över två veckor som jag enligt schemat är ledig...

Nu drar jag till jobbet....

Jag kommer nog fan fixa det här....

Hela dan har gått som på räls, jag känner att jag börjar få koll på grejjerna som värsta fack-mannen. Jag rekommenderade en tant som tänkte köpa en säck cement för att använda som akvariesand att det kanske inte var världens bästa idé och gav henne adressen till närmaste zoologiska butik som jag trodde kunde ha mer passade produkter.
Hon blev glad för att jag hade varit hjälpsam. Jag var glad för jag tyckte det var roligt att hon ville ha cement i akvariet. Sen stod jag och tantens son och skrattade åt två fastbundna pudlar utanför butiken som var i full färd med att föröka sig.

En av anledningarna till att jag började skriva den här bloggen var att jag ville föreviga min fylle-dikt "Tetris-ismen". Min alldeles egna "-ism". Jag kan bara konstatera att det är många raka klossar nu och känslan som infinner sig är ungefär som refrengen vid 0,55 i Melpo Menes fina låt "Hello Benjamin", Ett riktigt gött gung helt enkelt :)


Ha det gott allihop :)

En skön snubbe

Idag hittade jag en skön snubbe i vår container. Han var i full färd med att rota igenom allt vårt skräp. Följande konverastion utspelades:

Jag- “Hej"

Skön snubbe- “Hej där!”

Jag-“Vad gör du?”

Skön snubbe- “Jag plockar metall”

Jag- “Jaha, varför då?”

Skön snubbe-“Jag köper ert slängda metallskrot, det har jag alltid gjort”

Jag-“Jasså, men det tror jag nog inte stämmer va? “

Skön snubbe- “Jodå, det stämmer”

Jag- “Hmmm, men vi har ju bara funnits här i 5 dagar, jag är platschef här och känner inte till att vi har sålt nåt metallskrot till dig och dessutom slänger vi ju bara trä i den här containern”

Skön snubbe - “Aj Fan, Jag måste nog trott att jag var i en annan container, Sorry kompis!”

Jag- “Det är lugnt, hoppas du hittar rätt container”

Kunder…. På gott och ont

Kom just hem från ytterligare ett dubbelpass, dels mitt eget schemalagda pass och dels min sjuka medarbetares pass som jag fick ta. Efter stängning fick jag den stora glädjen att fixa i ordning efter den stora kallaballiken som dagen har bjudit på. En positiv grej är att butiken redan slår de två övriga redan etablerade butikerna i regionen försäljningsmässigt men det är väldigt tungt att få ta en såpass så stor del av lasset själv. Idag blev det ett nätt litet pass från 07.00-21.00, men jag hann med att ta en 15 min lång lunch.  Måste hitta fler medarbetare…

Kunderna är ju givetvis en förutsättning för att jag skall ha ett jobb, men ibland kan de vara en aning påfrestande. Om man håller på att fixa med något så kan man se hur en kund från 200 meters håll spänner ögonen i en och målmedvetet börjar vandra mot en som en värmesökande missil.. Frågorna som ställs av kunderna kan delas upp i två kategorier.. Självklara och såna som kräver ytterligare arbetsinsats av mig. En av de vanligaste frågorna är; “Jobbar du här?” vilket är en av de i särklass dummaste frågorna eftersom hela min arbetsklädsel består av stora logotyper med butiksnamnet. Det är en enkel fråga att besvara men den brukar dessvärre oftast direkt följas upp med en mycket jobbigare fråga som oftast innebär att jag får ännu fler sysslor på ett redan fullsmetat schema. Ett bra sätt för att slippa bli avbruten i det man håller på med är att springa. Genom att springa var man än skall med ett ansiktsuttryck som ser ut som att det brinner i andra änden av butiken så lyckas man faktiskt skaka av sig de flesta målsökande frågekunderna. Man får mycket mer gjort av sina sysslor på det här sättet men i längden blir det jobbigt att springa överallt. Tyvärr vet jag inget annat sätt just ännu men om någon av er, kära läsare, har tips på hur man gör sig osynlig för kunderna och ostört får jobba med sina sysslor så tar jag tacksamt emot tips i kommentarerna.

Nu är det dags för en cigg, en folköl, en dusch och sen sängen.

Dom kallar mig "Plank-Hitler"

Jag vet att jag lovade att blogga mer nu när jag har börjat mitt nya jobb. Men mitt nya jobb har verkligen tagit upp precis all min tid. Jag har jobbat och sovit. I snitt jobbar jag 12-13 timmar om dan. I torsdags körde jag ett mysigt 17 timmars pass från 07.00 till 24.00 sov i 3,5 timme och var tillbaka på jobbet kl:05.00 på fredan.... På onsdag kommer jag ha jobbat varje dag i två veckor, men om allt går enligt planerna så kanske jag kan vara ledig en halv dag på söndag :S

Hur som helst har mitt nya jobb bjudit på både eufori och förskräckelse. Ena stunden kan allt kännas fantastiskt för att i nästa stund bytas mot kaos och panik.

Just nu har dessutom en i personalen blivit sjuk i halsfluss så jag får den stora glädjen att få ta hans schemalagda timmar också :)

Jag har även fått sätta ner foten och ryta till för att markera vem det är som bestämmer vid ett par tillfällen när en av de gamla anställda på företaget demonstrativt har ifrågasatt ALLT jag har sagt enbart för ifrågasättandets skull. Det var inget jag tyckte var speciellt kul, men i ett så här tidigt skede när en grupp håller på att formas så är det extra viktigt att ledaren inte blir överkörd av sin personal, för då kan man lika gärna se sig om efter ett nytt jobb direkt. Efter två dagars maktkamp mellan mig och den aktuelle personen har det faktiskt funkat väldigt bra mellan oss de senaste två dagarna och jag hoppas att det skall fortsätta så.
De två gamla rävarna som har jobbat på företaget i 4 år vardera är ju trots allt fantastiska resurser med all sin erfarenhet och på många sätt kan jag förstå att det kan kännas konstigt för dem att det kommer en helt ny person utifrån som inte har någon koll alls på vad jobbet och branchen går ut på som skall bli deras nye platschef, men jag tror ändå att jag är helt rätt för jobbet som jag tror till största delen går ut på att vara maskin och att bara köra på.

Just nu så gör jag i alla fall mitt bästa för att så snabbt som möjligt behärska alla mina arbetsuppgifter och det börjar så smått kännas som att jag nog kommer fixa det. Jag trycker hårt på vikten av att det skall vara städat och rent på hela anläggningen och jag tror att min personal kallar mig för "Plank-Hitler" i smyg...

Nu är det dags att gå och lägga sig, skall vara på jobbet kl:05.00 imorgon bitti och kommer förmodligen få köra på till 20.00 med tanke på att en person är sjuk, Jippi Ka YEEY !

Jag är ju punkare igentligen, det känns inte som att jag beter mig så just nu... Jag kanske är en efterbliven punkare... God Natt.

Krossad...

Jag kom hem igår. Har varit borta i tre dagar på en sorts intensivkurs för att få en uppfattning om vad mitt nya jobb innebär. Har jag blivit klokare efter dessa tre dagarna?- Nej, Jag har blivit förvirrad och undrar vad jag har gett mig in på. Känslan är lite som att hoppa bungee-jump och inte riktigt vara säker på om snöret verkligen sitter fast runt benen... Det hela kan lika gärna sluta med en monumental Faceplant och jag förvandlas till ett illavarslande exempel på en person som har tagit sig vatten över huvudet. Förut drev jag en liten butik med en årsomsättning på ca 3,5 miljoner, och nu skall jag tydligen styra en stor anläggning med en beräknad årsomsättning på 50-60 miljoner och ett produktsortiment som jag inte har någon som helst erfarenhet av.

Det känns som att jag har lurat skjortan av flera personer de senaste dagarna och att jag igentligen inte alls är mogen för att lyckas ro i land det här projektet. De senaste dagarna har jag känslomässigt växlat mellan eufori och panik. Ena minuten känner jag mig helt övertygad om att jag kommer klara av jobbet galant för att i nästa sekund tro att nån närsomhelst skall knacka mig på axeln och säga "Hörrö grabben, vi har kommit på att du är en bluff så du kan väl ta och knalla hem igen".

Det har blivit en massa timmars jobb i alla fall och på kvällarna svingar John Blund flitigt med sitt basebollträ och han får in rediga träffar varje gång för jag är helt slut, så jag har helt enkelt inte orkat blogga. Det är lite synd för jag hade gärna velat få ner alla tankar och funderingar som snurrar just nu och kunna gå tillbaka nån gång i framtiden och läsa om hur jag kände just nu.

Den nya butiken skall ha invigning och öppning nästa fredag, det skall komma en massa pampar från kommunen och det kommer tydligen bli högtidligt värre. Detta kommer väl även bli dagen som min officiella avrättning kommer äga rum. Jag kommer hur som helst inte att ge mig utan fight! Om jag överlever den närmaste veckan och invigningen så kommer jag att jobba på som en gris och räknar inte med att få någon ledig dag de närmaste 5-6 veckorna.

Jag avslutar det här inlägget med en passande låt från Offspring...
"With a thousand lies and a good disguise..... "

Arbetslös-No More!

Med kniven mot strupen och ett stadigt minskande antal kvarvarande A-kassedagar har jag den senaste tiden lagt på ett litet kol i mitt jobbsökande.

Jag har flitigt skickat iväg ansökningar och fått komma på flera intervjuer.

I förra veckan ringde de från ett jobb som jag faktiskt hade glömt att jag har sökt (!). Killen i andra änden av telefonen frågade om jag fortfarande var intresserad av jobbet som platschef på ett av deras varuhus som inom kort kommer att öppna bara 300 meter från mitt hem. Jag var givetvis väldigt intresserad och vi bestämde tid för intervju två dagar efter.

Dagen D laddade jag upp med en relativt rejäl frukost, (I min värld är allt som är maffigare än en cigg och en kopp kaffe=rejäl frukost) Det blev fralla, cigg, kaffe och ett glas Berocca. Efter frukosten spelade jag SKUMDUM’s låt “Ställ Dig Upp” svinhögt och dansade en passande dans i vardagsrummet. Detta sysslade jag med i ca 20 minuter och det var precis vad som behövdes för att få adrenalinet att flöda fritt genom hela systemet.

Jennie var inte hemma, vilket är tur, för att se sin 31-åriga pojkvän studsa runt, spela luftgitarr och skrika till skränig punk kl:9.00 på morgonen kan få den starkaste att tappa hoppet.

När jag var färdig med min enmanna slam-dance/luftgitarr show tog jag det faktiskt lite lugnt och försökte tänka på alla i min bekantskapskrets som önskar mig välgång och lycka på den kommande intervjun. Det är fantastiskt när man mentalt kan känna att man har sina vänner och släkt i ryggen som önskar en att allt går vägen och det bygger upp självförtroendet ytterligare.

Sen var det dags att knalla ner till intervjun som gick smidigt och det var i stort sett samma gamla standarfrågor som alltid kommer på anställningsintervjuer.

I dag, efter en lång påsk-väntan, ringde äntligen telefonen igen och jag blev erbjuden tjänsten! Lyckan var/är total och jag skall iväg på en tredagars intensivkurs imorgon.

Tack alla ni som har trott på mig och som aldrig gav upp hoppet att det skulle bli något av pojkvaskern, det har betytt mycket med alla lyckönskningar som jag tyvärr av skrockskäl inte har vågat svara på.

Det känns som att jag står inför ett helt nytt kapitel i min livs bok och det känns både spännande och lite farligt men jag kommer satsa helhjärtat på det så får vi se hur det går…. Forts. följer.

Håll tummarna för mig imorgon, ni som fortfarande finns kvar.

Hejsan kära läsare, ni som inte har gett upp hoppet och som fortfarande trillar in här i förhoppning om att få ett livstecken. Jag ber om ursäkt för min digitala frånvaro och hoppas på att snart kunna återuppta mitt skrivande på allvar..

Mitt uteblivna skrivande har berott på att i princip alla bokstäver i min dator har gått åt till att skriva ansökningshandlingar som i förlängningen förhoppningsvis skall leda till att jag får ett nytt jobb. Det har helt enkelt saknats bokstäver och ord till att fylla bloggen med.

J och Z; Tack för kommentaren som värmde fantastiskt mycket, jag lovar att skärpa mig.

Cherin och Mohammed: Snart är jag tillbaka med er igen, måste bara fixa ett par saker först :D

Imorgon blir ett potentiellt vägskäl i livet som kan komma att förändra allt, så håll gärna tummarna att allt går vägen…

Jag vill inte gå in närmare på vad det är som skall hända men lovar att återkomma med en förklaring inom kort, tills dess håller jag hårt i trä och skjuter skarpt mot svarta katter som har för avsikt att korsa min väg.

Samma kriterier.

I lördags kom Charlotte förbi tillsammans med min och Jennies ettåriga guddotter Marion. Marion och Ella kommer bra överens. Ella gillar barn och Marion tycks gilla små håriga varelser med svans, dessutom är de i princip jämngamla och båda går på alla fyra.

Marion hade fått en tesked och mugg att leka med, vi är ansvarsfulla och tyckte det var bättre än kniv och handgranat.

Vid ett tillfälle i lekens hetta såg vi hur Marion skrapade teskeden mot Ellas bak. Vi skrattade gott åt detta men i nästa stund såg vi hur Marion förde skeden mot munnen. Vi skrek  “Neeeej!” i kör och lyckades precis hindra henne från att stoppa den i munnen.

Ur ett rent vetenskapligt perspektiv kan man fascineras över hur lika kriterier små barn och hundar har gemensamt för vad man kan stoppa i munnen. Ur ett annat perspektiv är det bara äckligt..

Med tanke på alla likheter mellan små barn och hundar tycker jag att det är hög tid att vi antingen börjar förbjuda små barn i mataffärerna eller börjar tillåta hundar att följa med in.

Egon’s återkomst

Klockan 04.24 ringde det på dörren och där stod Egon.

Han hade nyktrat till och kommit fram till att han ju faktiskt inte har någonstans att ta vägen… han bor ju hos mig och ute är det 10 minusgrader. Han bad så mycket om ursäkt för att han ville äta upp mig. Jag är inte långsint. Vi kramades och lovade varandra att aldrig bråka igen.

Ella var skeptisk… Hon har svårt att lita på öldrickande krokodiler…..

En lördagskväll med Egon.

Det var länge sedan jag hängde med Egon, men idag kröp han fram. Luften hade gått ur honom när sommaren lämnade plats åt hösten, men lite konstgjord andning var allt som behövdes för att han skulle vakna ur vinterdvalan. Han tittade lite skeptiskt på mig och undrade om det verkligen redan var dags att åka till sjön för att bada. När han sedan tittade ut genom fönstret och insåg att snön fortfarande ligger djup och att det är långt tills Kung Bore kommer dra tillbaka sina trupper så blev han rent av förbannad.

Vår återupptagna vänskap kunde inte fått en sämre början…

Jag var dock snabb med att erbjuda honom en öl i baren och sen satt vi där igen som de goda vänner vi alltid har varit, jag och Egon.

Vi pratade gamla minnen från sommaren som gått och grillfester vi haft. Vi pratade om gammal tandkräm och om att skicka Norrlands Guld-mössor till bloggskribenter vi gillar.

Jag berättade för Egon att jag har planerat en heldag för honom inom kort. Han kommer få åka pulka, spåra räv, hoppa Bungee-jump från bron som går över säveån, klättra i träd och massa annat roligt som krokodiler vanligtvis aldrig får uppleva. Egon var exalterad, men tyvärr är han inget vidare på att hantera sitt alkoholintag. Sanningen att säga så super han som värsta fjortisen så det dröjde inte länge innan han låg på golvet och hotade med att äta upp mig.

Jag tyckte att det var hög tid för Egon att dra! Jag tolererar mycket men när mina vänner börjar se mig som potentiellt tilltugg så är gränsen nådd. Eftersom jag själv var betydligt nyktrare än Egon så hade jag inga problem med att eskortera honom till hissen.

Gissa om han kommer ha bakfylle-ångest imorn över sitt beteende mot slutet av kvällen. Hur som helst ser jag fram emot den kommande heldagen med Egon. Jag tror att vi bägge kommer att få det riktigt roligt.

När Egon hade gått kom Ella fram och såg lättad ut över att det vansinniga monstret hade stuckit. Jag hade erbjudit henne en öl om det inte vore för att jag tycker människor som festar med sina hundar är riktigt djävla skumma.

En gammal kitefilm till…

Eftersom jag nyligen har lärt mig hur man lägger upp filmer på youtube så får ni stå ut med att kolla på den här gamla filmen som jag spelade in för nästan ett halvt decennium sedan…

Hej då kompisarna.

Historiens vingslag

Ibland hittar man antikviteter där man minst anar det. Härom dagen tog tandkrämen slut. I min jakt på renare tänder rotade jag längst in i badrumsskåpet och blev uppriktigt lycklig när jag fann en stackars kvarglömd tandkrämstub. Det var en röd tandkrämstub i metall. På tuben stod det “Tandkräm” med stora bokstäver så det rådde ingen tvekan om dess innehåll.

Glad över mitt fynd skruvade jag raskt upp korken. Det flöt lite beige vätska ur tuben först men sen kom det skinande vit tandkräm. Just den här tandkrämen minns jag tydligt från min barndom eftersom det var i princip det enda tandkrämsmärket som min mamma brukade köpa. Den här gången smakade den inte lika starkt och mint-igt som jag mindes den, men jag förklarade det med att smaklökarna kanske har försämrats lite under årens lopp.

Jag fortsatte ändå att använda tandkrämen ett par gånger till men blev lite nyfiken på om det eventuellt kunde stå ett “Bäst före-datum” någonstans på tuben. Jag brukar aldrig ta någon direkt hänsyn till “Bäst före-datum” utan snarare se det som en sport att äta grejjer med passerat datum. Jag tror att det är nyttigt med extra bakteriekulturer, och man vill ju vara kulturell…

Den här gången slog jag dock alla rekord när det gäller att använda gamla produkter. På tuben stod inget “Bäst före-datum” men däremot ett tillverkningsdatum; år: 79 vecka 1….

Årgångstandkräm! Det ni! Just den här tandkrämen har alltså väntat i lite mer än 31 år att bli använd, nästan lika länge som jag har funnits! Jag blev glad och upprymd över min fina tandkräm, fast Jennie har köpt sig en ny tandkräm, en modern som kommer i plast-tub med “Klick-kork”. Hon uppskattar inte antikviteter på samma sätt som jag.

Just den här tandkrämstuben tror jag har upplevt en resa genom att bli köpt när jag var lite mer än ett år gammal, sen måste den ha hamnat i vår gamla sommarstuga och legat där i mer än ett decennium utan att få äran att bli använd. När mina föräldrar sedan sålde stugan för ca 10 år sedan måste jag ha tagit hand om den vid flyttrensningen. Sen har den hängt med i ytterligare 1o år och fått vara med om ytterligare en flytt när vi bytte lägenhet.

Och så nu äntligen för två dagar sedan fick den äran att användas till det den var skapt för. Undrar om den var lika glad som jag över detta och om den kände en lättnad över att inte gå till spillo utan att få fullborda sin uppgift.

Till nästa gång lovar jag att försöka komma på nåt intressantare att skriva om än gammal tandkräm, hej då… (ni som orkade läsa ända hit)

Uppdrag:Limpa – Status: “Utfört”

Jag har fullbordat mitt uppdrag. Limpan är bakad, och provsmakad. Om jag skall betygsätta min limpa så ger jag den 5 brödrostar av 5 möjliga.

Helt fantastiskt, att jag kunde baka, det trodde jag inte, jag upphör aldrig att förvåna mig!

Om ni också vill prova på att baka så står receptet i förra inlägget. (Bli inte ledsna om ni inte lyckas lika bra som jag, alla kan inte kunna konsten att baka, så är det bara)

Tills nästa gång,… Lev väl, och må maskarna inte frodas i er grönsakssallad!

Limpan-Första försöket.

Med en dåres entusiasm gav jag mig i kast med uppgiften att slå hål på myten att det är jobbigt att vara kvinna med allt som hör könsrollen till.... såsom storbak.

Jag ägnade 5 minuter i köket åt att blanda ihop ingredienserna som bestod av..

6 dl fullkornsvetemjöl
1 dl solrosfrön
1 dl havregryn
2,5 msk bakpulver
1 tsk flingsalt
5 dl filmjölk
0,8 dl sirap

Jag hällde smeten i en sockerkaksform och skickade in allt på 160 grader mitt i ugnen. Så långt var allt frid och fröjd, jag tog ut segern i förskott, klappade mig själv på axeln och började googla på “könsbyte”.

45 minuter senare såg mitt experiment fortfarande lyckat ut och det återstod bara att separera själva bröd-bakelsen från formen.

Tyvärr beslöt sig halva brödet för att stanna kvar i formen och fiaskot var ett faktum.

Eftersom jag är envis som en bergsget så lät jag inte detta lilla misslyckande hindra mig från att snabbt blanda ihop en ny smet och nu får jag vänta i 45 minuter till…

Jag återkommer senare.

Jag skall baka !!!

Efter att ha läst på Hefflers blogg att han har lärt sig att baka bröd så skall jag också göra ett försök. Han är ungefär lika gammal som jag +- ett halvår så om han kan så borde väl jag också kunna.

Det skall nämnas att jag inte har några som helst förkunskaper i matlagning och att jag misslyckas med att värma en fiskgratäng i ugnen. Om jag inte startar en lägenhetsbrand så återkommer jag med bildbevis lite senare. Tjipp å Hej // Bagar-Mike

Med nya besökare kommer ansvar...

Min besöksstatistik har ju ökat rätt rejält de senaste dagarna villket jag givetvis är väldigt glad för. I och med detta följer ansvar att uppdatera och fylla på med bokstäver på sidan, annars kommer ni antagligen snabbt att tröttna.
Tyvärr kommer mina nya läsare att märka att jag är en "periodare" utan dess like när det gäller att skriva inlägg i bloggen.. Ibland kommer det flera inlägg under en kort tid, och ibland kommer det inte något på flera dagar. Det beror på att jag oftast vill ha något att skriva om innan jag börjar knappa på tangentbordet.

Igår skrev jag ett inlägg, men valde efter en stunds övervägande att inte publicera det. Anledningen till den uteblivna publiceringen var att jag tog mig en tankeställare om vilken kurs min blogg skulle ta.

Inlägget handlade om Kissie, och det var inget snällt skrivet eftersom jag verkligen har svårt för henne och hennes negativa inflytande på unga tjejjer som hon sprider genom sin förvånansvärt populära blogg. Jag tycker att hennes attityd gentemot sin familj och tjejjer som inte perfekt stämmer överens med hennes skönhetsbild är fruktansvärd och ville för en stund bara sätta ner foten och säga att det inte är okej att bete sig hur som helst.

När mitt inlägg om Kissie var klart igår, tillsammans med en ihopredigerad sång som låg klar att publiceras på youtube (!) så läste jag igenom allt en gång till och kom fram till att jag inte vill halka ner i träsket att bli en hat-bloggare (det finns redan tillräckligt många såna) vilket innebar att inlägget inte publicerades. Nog sagt om detta. Jag hoppas att Kissie växer upp och att hennes ideal ändras, för hennes egen skull.

Förutom att inte publicera inlägg så har jag ägnat det senaste dygnet åt att:

* Spåra räv (För skojs skull, inte för att jag vill äta räv)
* Sökt jobb, för jag vill verkligen ha ett nu. (Inga normala människor spårar räv på dagarna)
* Lagt upp en gammal kite-film på youtube som jag spelade in 2004.

Här kommer filmen :)

Vikten av att kommentera...

Man kan dra vissa slutsatser utifrån besöksstatistiken som Google Analytics och Bloggtoppen levererar.

Den senaste tiden har jag lämnat min egocentrerade bubbla och besökt andras bloggar vilket även har resulterat i att jag inte har kunnat hålla mig ifrån att kommentera deras inlägg.

Här kommer en screenshot på vad som hände strax efter att jag hade skrivit på Cherin och Mohammeds Blogg.

Om man nu tar och analyserar vad det var som hände så kan man relativt enkelt förstå att ca:100 personer blev hitlurade av mina kommentarer, förlorade 2 minuter av sina liv, bestämmde sig för att det som står är skit och lovade sig själva att aldrig återvända.

Slutsats: Jag har lurat hit för smarta människor som inte lockas av smörjan jag skriver.

Lösning för att få bestående besöksstatistik: Jag måste börja kommentera mer på bloggar vars läsarkrets samlade IQ får grannens guldfisk att framstå som Einstein, **ehem Kissies blogg **Harkel**'


Jag misstänker att dessa läsare inte har lärt sig hur man stänger ner en webbsida och enda gången jag kommer tappa läsare är när de har råkat ut för hårddiskkrash.

Min besöksstatistik kommer därmed aldrig mer att utsättas för att se ut som Enrons aktiekurva.

Eftersom det är statistiken som styr hurvida man kommer tjäna stålars på sin blogg eller ej och inte innehållet, så kommer jag inom kort att kunna livnära mig på min smörja precis som ovan nämnda och Blondinbella. Eventuellt kommer jag även att införa dagens outfit för att mina nya läsare inte skall känna sig helt vilsna. (I mitt fall är det samma outfit varje dag, Kamoflage-byxor och svart luvtröja så det kommer räcka med att jag tar en bild men klistrar in den dagligen i ett nytt inlägg med nytt datum)

Well, Mohammed orkade inte heller blogga...

Mohammed verkade inte heller ha ork att blogga och eftersom jag inte längre kan med att sno deras inlägg rätt av så har jag hittat ett eget youtube-klipp att dela med mig av...